Publicerat den 19 februari, 2019
En knasig inspirationskälla
När Maria var åhörare på en kurs för Frida Wallén under senhösten 2012 (om jag minns rätt) så träffade hon på en supertrevlig jaktlabrador och sade att ”en sådan vill jag ha”. Labradoren i fråga hette Polka och gjorde att vi började kolla på jaktlabbar. Under 2013 besökte vi kennlar och tittade på jaktprov så det blev i princip helt bestämt att nästa valp skulle bli en liten jaktlabbe.
Verkligheten hann dock före då Polkas matte Anna tragiskt gick bort alltför ung under hösten 2013. Jag hann bara träffa Anna några få gånger men det gör fortfarande ont att tänka på detta. Anna hade bett sina träningskamrater att fixa ett bra hem till Polka och det föll sig så att vi blev tillfrågade. Vi tvekade inte med svaret – Polka fick väldigt gärna flytta till oss!
Polka är en riktig knäppgök med massor med charmiga och knasiga beteenden. Hon ler så hela nospartiet blir rynkigt och alla tänder syns när hon tycker något är lite konstigt eller kanske lite småläskigt. Hennes tassar har så svårt att vara stilla att matte och husse nästan får gråa hår i träningen. Hon kan putta ner mig från soffan om hon tycker jag sitter i vägen. Hon går dit hon vill och sitter man i vägen så är det inte hennes problem. Hon klagar högljutt om man stör henne när ska sova. Hon är godisgalen bortom all rimlighet (vilket kan göra ganska ont i händerna!). Samtidigt är hon ultrasnäll och skulle aldrig göra något ont mot någon. Hon har helt enkelt massor med personlighet som gör avtryck på ett positivt sätt.
Under våren 2018 drabbades Polka en liten hälta bak och vi började gå på rehab hos Evidensia Valla i Linköping. Hältan är nu borta sedan länge men vi har fortsatt att gå på rehabbesök för att se till att hon är bra musklad så att hon slipper hälta framöver. Polka tycker det är lite jobbigt med besök på kliniken och rehaben har inte bara varit bekväm för henne. Hon ler, hon steppar, hon viftar hysteriskt på svansen men går med på allt. Polka har till och med lyckats charma sin sjukgymnast såpass mycket att hon nu har skaffat en jaktlabbe! Det är uppenbarligen något speciellt med vår lilla älsklingslabrador som gör att hon inspirerar sin omgivning!
(Inläggets omslagsfoto är från den 19 oktober 2013, dagen då Polka flyttade hem till oss.)
Publicerat den 19 januari, 2018
Med framtiden i sikte
2017 har bjudit på såväl bedrövelser som glädjeämnen men har nog överlag slutat bättre än det började. Nu ser vi fram emot ett trevligt 2018 med en strimma av hopp om bättre hälsa hos vovvarna! Zack blev ordentligt sjuk i början av året men har gradvis stabiliserats och mår nu bra för det mesta. Även Sookies sjukdom har gradvis blivit bättre och hon har blivit pigg, glad och positiv! Som tur är har Polka mått bra och dessutom fått sig en rejäl dos nytt självförtroende som avspeglas i väldigt fin utveckling i lydnaden.
Sedan början av november är Sookie medicinfri så vi börjar så smått ana ett hopp om att kunna tävla igen framöver. Hon har som sagt blivit pigg – närmare bestämt väldigt pigg – vilket har fått till följd att hon är rejält otålig. Under konvalescensen var uthållighetsträning inte direkt vårt fokus så vi har lite att ta igen där…
Under året som gick hann vi med ganska mycket! Vi inledde året med en tävlingsinriktad kurs i rallylydnad, men sen har det varit tävlingslydnad för hela slanten med totalt åtta kurser. Vi har dessutom varit på två läger och bevittnat ett inspirerande SM. Sen har vi ju naturligtvis lagt en hel del tid på att träna 🙂
Förutom hundträningen har jag fortsatt att studera med två genomförda universitetskurser under året – ”Videoredigering och rörlig bild” samt ”Hundens Beteendebiologi del 1”. Båda kurserna var mycket intressanta och givande så nu i dagarna inleder jag två nya kurser inom samma områden!
Men nog om det som varit! För 2018 har jag två huvudmål i min träning med Sookie: (1) Hennes uthållighet ska bli bättre och (2) vi ska tävla lydnadsklass 1 och få uppflyttningsresultat. Dessutom är jag inne på att tävla lite rallylydnad, mestadels för att vi ska få lite mer tävlingsvana tillsammans.
Det första målet – att få bättre uthållighet – är en förutsättning för det andra målet, så där kommer fokus att ligga under inledningen av året. Min övergripande plan för att nå målet är att alltid köra en kedja med minst tre aktiviteter under varje träningspass. Aktiviteterna kommer garanterat vara en blandning av lydnadsmoment, rallyskyltar och andra blandade övningar. Min tanke är att börja med relativt korta aktiviteter i kedjorna för att sedan efterhand blanda in längre och mer komplexa aktiviteter för att vartefter närma oss att kunna köra ett klass 1-program i ett svep.
Det har som sagt varit ett år som präglats mycket av hundarnas sjukdomar. Första prioritet för oss är att hundarna ska må bra, så vi hoppas att det nyfödda året ska bjuda på ännu mer förbättrad hälsa för dem. Dessutom hoppas vi på många andra glädjeämnen och massor med spännande och roliga hundaktiviteter!
(Inläggets omslagsfoto visar Polka, fotograferad i januari 2017.)
Publicerat den 9 januari, 2017
Träning och miljöer
Ett nytt år har inletts med mestadels positiva upplevelser! Det tråkiga som hänt var att Polka återigen fick vattensvans på grund av kylan som var under veckan. Som de tidigare gångerna så hade hon ordentligt ont och såg riktigt ledsen ut, men som tur är så repar hon sig rätt snabbt igen. Polkas vattensvans gjorde att fick vi stå över en sökträning men i övrigt har det varit full rulle på hundaktiviteterna.
Vi tillbringade nyårsnatten hemma i skogen där det är lugnt och skönt för hundarna. Det hördes en del fyrverkerier relativt nära men ingen av hundarna reagerade något nämnvärt på detta ens ute i trädgården vilket kändes väldigt skönt. På nyårsdagen var vi och tränade tillsammans med Heléne Lindström och Tarzan, ett trevligt och bra pass för alla hundarna! Sookie var pigg och glad men tyckte att miljön var lite svår så vi fick fokusera på att hitta varandra. Under årets första vecka så hann vi förutom detta pass även med träning hemma i trädgården, rehab-simning, träning i AniCura-hallen samt ett trevligt besök — naturligtvis med träning — hos Ditte Andersson . Dessutom har vi hunnit jobba en del! En ganska välfylld men trevlig vecka 🙂
Träningen hemma i trädgården visar hur bra det kan vara när miljön inte stör och Sookie är taggad (vilket hon nästan alltid är). Lite blicksläpp i fria följet och en del andra små detaljer som inte är helt perfekta men samtidigt har hon en uppmärksamhet och följsamhet som är helt underbar. Under det halvår som gått sen hon blev sjuk så har vi tappat jättemycket i just fokus och koncentration i svårare miljöer, men det är ganska väntat med tanke på att det är den del av träningen som varit svårast för Sookie. Vi har återupptagit den träningen och hoppas att vi är i form när det väl blir möjligt för oss att tävla igen.
Just miljön är ett återkommande ämne i diskussionerna här hemma då både Sookie och Zack är ganska miljökänsliga när det gäller träningen. Ditte kom med ett förslag på hur vi kan hjälpa Zack med att hantera nya miljöer genom att gå runt tillsammans och låta honom känna av omgivningarna lite i sin takt när vi kommer till ett nytt (eller svårt) ställe för att på så sätt gradvis avdramatisera nya miljöer. Jag inser att jag gjort en liknande sak med Sookie där vi helt enkelt stannat upp när vi kommer till en ny plats eller innan vi ska in på en träningsplan, för att tillsammans se vilka störningar såsom människor och hundar som finns där. Jag upplever att den lilla gemensamma pausen har gjort att Sookie är betydligt lugnare när vi fortsätter in på planen.
För övrigt har jag upptäckt hur fantastiskt mycket bättre ett videoklipp upplevs med lite färgkorrigeringar (color grading). Filmklippet ovan är inspelat i skymningstid med en enkel videokamera och kändes rejält grått och livlöst innan färgkorrigeringen. Mer stuns, högre kontrast och bättre lyster höjer upplevelsen en del 🙂
Publicerat den 11 december, 2016
Genombrott och uppbrott
Midsommarhelgen 2016 förde med sig två tråkiga nyheter. På midsommaraftonen så berättade Ditte Andersson att hon skulle flytta från Motala och på söndagen, ”annandag midsommar”, så upptäckte vi att Sookie hade ont i sitt vänstra bakben. Nu har det snart gått ett halvår, Ditte har flyttat (men inte alls lika långt bort som det var tänkt!) och Sookie mår bättre igen!
Även om det var i midsommarhelgen vi upptäckte att Sookie hade ont så hade hennes smärta förmodligen byggts upp under en längre tid. Vi hade redan noterat att Sookie satte sig snett, liksom på ena skinkan i stället för på hela rumpan. På filmklipp från tiden innan vi upptäckte att hon hade ont syns det tecken på att allt inte stod rätt till, exempelvis i midsommarfilmen nedan där det ganska tydligt går att se hur hon reser sig på högerbenet vid inkallningen från rutan (cirka 1:20 in i filmen).
De första månaderna efter midsommar ägnades åt utredningar, undersökningar, rehab och väldigt lite, väldigt försiktig lydnadsträning. Sedan en dryg månad tillbaka så äter Sookie kortison som nu är nedtrappad till ett 5 mg-piller varannan dag. Kortisonet har gjort underverk med hennes smärta och nu visar hon knappt någon smärta alls. En kvarstående sak är att det knäpper ganska mycket om hennes vänstra bakben när hon går, speciellt när hon har vilat och musklerna inte är varma, men det tycks inte bekymra henne. De senaste veckorna har vi gradvis vågat mer i lydnadsträningen både när det gäller hur ofta vi tränar och vad vi gör. I torsdags var det dags för sista kurstillfället med ”torsdagsgruppen” och då körde vi lite mer fartfyllda moment i form av både ”rundamomentet” och dirigeringsapportering. Efter träningen har inte Sookie visat några tecken på att smärtan skulle ha kommit tillbaka vilket känns väldigt skönt.
Igår var vi och hjälpte Ditte med lite förberedelser inför flytten från hallen och tränade där en sista gång. Eftersom Sookie mått så bra på sistone så vågade jag träna på riktigt igen! Det blev bland annat fritt följ (med massor av störningar), runda, hopp, fjärr och gruppmoment och vi hade roligt på riktigt tillsammans igen på träningsplanen! Det var bollkast som belöningar, massor med bus och en intensitet i träningen som vi inte haft sedan före midsommar.
Idag har vi varit och hjälpt Ditte att flytta alla saker i hallen. Det kändes lite märkligt att titta in i den tomma lokalen när vi var klara och tänka på hur mycket kul och lärorik träning vi haft där. Som tur är kan vi glädja oss åt att Ditte inte har flyttat så fasligt långt och att Sookie mår så mycket bättre!
Publicerat den 23 oktober, 2016
Träning med Sandra och Flow
Den 24 september träffade vi Sandra och Flow, Zacks mamma, på Falkenbergs brukshundklubb! Självklart var kameran med i det vackra vädret 🙂
Vill du använda en bild? Läs då först på copyright-sidan!
Publicerat den 20 oktober, 2016
Hänt sedan sist
Sedan förra inlägget har mycket hänt, både positivt och negativt. Zack har varit en skitjobbig valp plus att Sookie har skadat sig och har haft ont sedan midsommar. Samtidigt har vi gått många kul kurser och utvecklats en bit till. Jag har börjat träna Zack i söket vilket har varit en mycket intressant och spännande upplevelse som ger mersmak!
Sookie mår som sagt inte riktigt bra och jag tycker så synd om henne! Det är oklart vad som egentligen är problemet men vi upptäckte det under en träning i midsommarhelgen då Sookie inte längre ville sätta sig i halterna i fria följet. Hon har periodvis haft ont och varit till synes svag i bakpartiet där hon haft svårt att resa sig från sittande. Vi var på en ordentlig undersökning hos Valla Djursjukhus utan att egentligen hitta någon förklaring så det blev remiss till Strömsholm för undersökning och CT-röntgen. Inte heller där hittades några större fel, i huvudsak var det lite pålagringar i armbågarna och ”upphängningen” mellan höfterna och ryggraden samt några diskar i nacken med lite sämre elasticitet. Vi har gått på rehab hos Marie Söderström i Norsholm under en period och det har helt klart blivit bättre än det var i somras även om det fortfarande känns som att det är långt kvar. En av de mest fascinerande rehabbesöken var när Sookie var jättestel i höfterna och Marie provade med elektroterapi av de relaterade musklerna. Sookies bakvagn blev nästan som ny och hela stelheten bara försvann på tio minuters behandling!
Jag och Sookie har visserligen fått spendera kurserna som åhörare men även det är mycket lärorikt – och det blir mer tid att fotografera 🙂 Vi har gått kurser i tävlingslydnad för Ditte Andersson, Heléne Lindström, Emma Willblad, Niina och Kenth Svartberg, Maren Teien, Jenny Wibäck, Heidi Billkvam och Diana Samuelsson. Dessutom har jag och Zack gått sökkurs för Lena Kerje!
Ett besök på SM i lydnad och rallylydnad i Norrtälje hanns naturligtvis också med. Mycket välarrangerat mästerskap med härlig känsla, många fina prestationer och högt till tak när det gällde att vara glad på planen. Mestadels fint väder bjöds det på därtill och det gjorde inte upplevelsen sämre!
Vi har träffat många nya såväl som gamla bekantskaper inom hundvärlden, såväl hundar som deras ägare. Det är alltid lika kul att träffa alla trevliga, engagerade och ambitiösa ekipage!
Naturligtvis har det blivit en hel del träning med, även om Sookie fått ta det ganska lugnt sedan midsommar så har det varit full rulle för Polka och Zack. Maria och Polka är numer uppflyttade i elitklass i både lydnad och sök. De har även hunnit starta två gånger i elit-söket med fina premiärpoäng.
Sist men absolut inte minst så har vi besökt Åsa på Strömsfors kennel för att prova på lite vallning. Det gick inte särskilt bra då Zack var väldigt osäker med fåren, men förhoppningsvis har vår ”fårterapi” sedan dess gjort att läget är annorlunda nu så snart är det nog dags för ett nytt försök.
Det var nog allt för denna gång!
Publicerat den 9 mars, 2016
Zack
Den 13 februari var vi till Åsa på Strömsfors kennel och hämtade hem lille Zack! Strömsfors Zakkie som han heter i stamtavlan är en vallavlad border collie som föddes 30 november 2015.
Zack en trygg och modig (kanske nästan lite kaxig) kille som gärna försöker sno ett tuggben från de andra hundarna. Polka var ganska snabb med att acceptera Zack som en ny familjemedlem, redan andra dagen så var de igång och lekte så smått. Sookie var mycket mer svårflörtad men även hon har insett att han är här för att stanna och att det är lika bra att faktiskt börja tycka om honom så smått. Efter ett par veckor så började buset komma utomhus och numera så kan Sookie tänka sig att busa med honom även inomhus.
Både Sookie och Polka har blivit mycket mer busiga sen Zack kom hit och det är fantastiskt kul att se ”barnasinnet” komma tillbaka på hundar som är i fyraårsåldern.
Publicerat den 16 december, 2015
Galopperande apporter och elitrutor
Det här blir ett videointensivt inlägg! Vi har tränat på som galningar och det kanske är därför det varit så lugnt på bloggen – mitt fokus har varit mer på träningen än på att skriva saker 🙂 Hösten förde med sig den trevliga effekten att Sookie blev jättepigg och superglad så träningen har varit både inspirerande och framgångsrik. En lite nackdel med hennes pigghet är dock att vi började få lite tendenser till ljud i fria följet.
Turligt nog var det värsta ljudpasset dagen innan en torsdag med kurs hos Ditte där jag tog upp problemet. Hon gav tipset att använda en fokusövning som går att lägga in när som helst i fria följet och som gör att Sookie måste koncentrera sig. Här kommer en liten video på övningen:
Vi börjar också få tillbaka farten i apporteringarna. Här är en filmsnutt på en övning där jag rör mig bort från Sookie för att få till farten på sträckan tillbaka till mig. Att hon galopperar med apportbocken i munnen är stort efter ett halvårs travande! Även stadgan i lämnandet för inkallningen är så mycket stabilare, här i en situation med väldigt mycket störning.
Ibland måste man ju undersöka hur läget är i träningen. Sookie har kunnat konskick för länge sedan och rutan börjar vara väl etablerad så varför inte prova ett elitskick? Lite ”fusk” på konskicket och en liten osäkerhet om vad jag egentligen ville sen, men på det stora hela väldigt snyggt 🙂 Dessutom kan jag konstatera att uthålligheten i fria följet har förbättras enormt. Sookie gillar dessutom de lite mer elitmässiga följen då det händer lite mer än i de lägre klasserna.
Sista filmen för det här inlägget är en övning från kursen vi går hos Ditte Andersson. Det handlar om träning att gå rakt fram utifrån vår position. Tanken är att gå runt på pallen tills vi står riktade mot en boll/leksak och sedan skicka henne när det känns tydligt att hon riktat sig rätt. Om hon inte är med på riktningen så är det bara att gå runt lite till för att sikta på en annan boll. Problemet på första skicket i filmen var att hon trodde att det fortfarande låg en godis på golvet. Genom att sno bollen och retas lite med den för att sedan lägga ut den tydligt inför nästa skick så lyckas vi hantera det problemet.
Bilden överst i inlägget är på toksöta, mysiga Nova som också varit med på kursen hos Ditte.
Publicerat den 6 oktober, 2015
En welsh springer spaniel på landslagsläger
I helgen som gick var vi på lydnadslandslagets läger som ”delaktiga åskådare”. Förutom chansen att titta på när alla fantastiskt duktiga ekipage tränade så fick vi även hjälpa till med träningen i form av kommendering, störningar och annat som kunde tänkas. Roligaste störningen var när Susanne Ortmanns ville att jag skulle vara ”störande fotograf” i en vittringsapportering för hennes Edda. Det är inte varje dag man får ligga med kameran precis bredvid vittringspinnarna!
Instruktör på lägret var Maren Teien som bland annat vunnit lydnads-VM 2011. Maren är en kul och inspirerande instruktör med väldigt trevliga tankar om hundträning. På lördagen var fokuset störningsträning i tävlingssituationen där en tävlingsbana hade ställts upp och hälften av momenten kördes på förmiddagen och hälften på eftermiddagen. Nedan finns en bild på Maren som agerar störning i platsliggning och man kan lugnt säga att stadgan och störningståligheten är helt otrolig hos hundarna på den här nivån. Maren kastade prylar på golvet, sparkade iväg koner, släpade runt på hinder och massor med annat men det var nästan ingenting som kunde rubba hundarna. Under söndagen var temat de nya lydnadsmomenten som kommer i regelrevideringen inför 2017.
Ett av de intressanta och kluriga ”problemen” som ekipagen fick erfara var ett vitt lydnadshinder utan sidostolpar där många hundar hade svårt att söka hindret på väg tillbaka i en hopp-apport. Här nedan är en det Vivi-anne Petterssons Chess som klarar hindret galant.
Glada hundar fanns det på lägret! Bilden i inläggets topp visar Madelaine Erikssons Seven som leker sin boll. Bilden nedan visar Helena Lindholms superhärliga Picknick som får lite tokfnatt och rullar sig på sin pipleksak – man får leta efter lyckligare hund 🙂
Förutom landslagsgruppens träning så fanns det även en hel del tid för oss åskådare att träna med våra hundar. Vi var det ekipage bland åskådarna med minst meriter i lydnaden, flertalet av åskådarna var SM-ekipage och övriga hade hållit på betydligt längre än oss. Jag fick med mig många tips från de andra men kunde även komma med bra tankar och idéer om deras träning vilket kändes riktigt bra. Jag kan konstatera att jag faktiskt har lärt mig något om lydnad och lydnadsträning under de två-tre år som vi hållit på! Sookie höll ihop otroligt bra i den mycket störiga miljö som var i hallen. Många som tränade, mycket ljud och hundar som sprang till rutor, i apporteringar, i inkallningar eller i belöningar. Hon kändes verkligen stabil så efter ett tags träning så märkte jag knappt själv störningarna. Troligtvis var Maria och Polka den svåraste störningen i hallen 🙂
Vi körde gruppmoment där jag hoppade över sitt i grupp med tanke på att vi snart ska debutera i tvåan så jag vill undvika att förvirra Sookie om vad gruppmomenten går ut på. Däremot blev det platsliggning några gånger under helgen med elitupplägg (4 min, TL-störning, uppställning bakom), dock utan att jag gömde mig. Sookie hade inga problem alls med detta och det känns riktigt bra inför tävlingen på lördag. Hon såg lite förvånad ut när ”tävlingsledaren” gick runt henne men låg kvar fint.
Första passet körde vi en kort kedja bara för att kolla av hur Sookie reagerade i miljön och det gick alldeles ypperligt. Senare pass var det fokus på störning i fritt följ samt stadga vid lämnande till inkallning där vi haft en del problem. Sookie tyckte att det var hur lätt som helst så senare pass blev mer fokus på detaljer, t.ex. att inte släppa kontakten vid starter och svängar samt hur jag själv går i ff. Nu efter att ha kört ett träningspass på hemmaplan så känns vändningarna och därmed följsamheten i det fria följet mycket bättre så det var helt klart kanontips som jag fick! Vi fick många positiva kommentarer på våra moment och det värmer ordentligt när det kommer från duktiga, erfarna förare.
Ikväll var vi tillbaka i den grå vardagen med ett träningspass på Linköpings BK. Sookie var toköverladdad när vi började så det gav inte alls någon bra känsla i starten. Inledningsvis fokuserade vi på det fria följet och att hålla kontakten. Efterhand så taggade hon ner lite och blev betydligt mer lättarbetad. Vi körde rutskick där först gick sisådär men där jag kunde dirigera in henne i rutan utan större problem. Efter att ha placerat en target i rutan på ett skick så blev nästa skick i stort sett perfekt med bra fart, bra position och fin stadga!
Vi körde lite apportering och det är ett svårt moment för oss just nu. Hon gör det som hon ska men det är lååångsamt… Nåväl, det lär ju ge stabila poäng på tävlingen även om det inte blir någon 10:a. Efter det jobbade vi på stadgan i inkallningen och där gör en bollkastare skillnad! Att kunna dra iväg en tennisboll 40-50 meter med god precision gör helt klart den träningen lättare 🙂 Mot slutet satt Sookie stabilt även när jag gick runt 40 meter så det känns trots allt ganska lovande inför helgen.
Vi avslutade passet med en tävlingsmässig kedja. Ett fritt följ av hyfsad normal tävlingslängd, transport, läggande under gång, transport, inkallning (c:a 15 m), transport, tvåans fjärr och en transport. Det gick nästan galet bra! Sookie hade kanonposition i följet, visserligen inte alltid den bästa kontakten men det var fint ändå. Läggandet var klockrent, snabbt och stabilt med ett bra uppsitt. Inkallningen var klockren och fjärren fin men lite långsam (som den oftast är för oss). Det gav ett belöningskalas med bollar, godis och glädjeskutt från en glad husse!
Nu laddar vi för tävlingspremiär i lydnadsklass två i helgen – det återstår att se resultatet men vi ska i alla fall ha kul 🙂
Publicerat den 14 september, 2015
Lite nedåt och mer uppåt
Vi har haft en svacka över sommaren i lydnadsträningen där vissa delar bara har gått sämre och sämre. Sookie har alltid haft jättefin fart i inkallningar, apporteringar och andra ”fartiga” moment men under våren och sommaren har det blivit sämre med det. Från en snabb galopp har det blivit en medioker trav vilket inte har känts så kul. Fartproblemet har både varit i moment men även i belöningar där Sookie har börjat trava tillbaka med bollen efter ett belöningskast vilket hon inte brukat göra tidigare. Det har även blivit riktigt uselt med uthålligheten och Sookie har varit mer eller mindre ointresserad när vi kört tävlingsmässiga kedjor.
Härliga flatcoated retreivern Onni i ett glädjefyllt rutskick på Göteborgslägret.
Vi hade den stora turen att komma med på SBK Göteborgs läger i slutet av augusti med Karin Fischer Kristiansson som instruktör. Karin var väldigt bra som instruktör, hon hade bra tips till alla deltagare trots att det var väldigt olika hundar (åtta deltagare – åtta raser!) som var med. Det är riktigt kul och mycket inspirerande att träna för instruktörer som har en sån känsla för hundträning! Efter att ha beskrivit och visat problemet med farten så var Karins teori att jag helt enkelt lyckats belöna långsamhet vilket smarta Sookie naturligtvis har lärt sig. Vi provade en enkel övning som egentligen bara gick ut på att få Sookie att ge järnet. Karin höll Sookie i halsbandet medan jag joggade iväg en bra bit, c:a 80-90 meter, samtidigt som jag ”retades” med en boll. När jag ställt upp kallade jag in så Sookie fick springa och hon sprang fort! Belöning blev i form av bollkast bakåt när hon kom nära mig. Efter några repetitioner av övningen började Sookie galoppera tillbaka till mig med bollen 🙂 Vi har kört vidare med lite spring-fort-övningar och så har jag tänkt till mer på belöningspunkter och hur jag laddar i fartmomenten. Idag på träningen fick jag Sookie att galoppera med träapporten i munnen för första gången på flera månader! (Inte i en momentlik apportering men det spelar ingen roll för det var en STOR seger!)
Storpudeln Casper verkar inte vara helt obekymrad över alla paparazzis på lägret.
Jag tog även upp problemet med uthålligheten och Sookie gjorde en utmärkt demonstration även av detta problem. Vi pratade bort nästan hela det träningspasset och slutsatsen är att vi måste utmana mer. Det är alldeles för lätt att fastna i ”duktig-tränare-syndromet”, det vill säga att inte våga prova utan bara göra korta övningar med många belöningar. Längre sträckor och tider med häftigare belöningar, köra mycket störningsträning och inte bara göra enklare om det misslyckas utan göra om tills det blir bra. Vi körde ett pass med ”mingelövning” med störande träningskamrater på planen och det klarar Sookie rätt bra. När störningarna flyttade längre bort blev det svårare så det är något vi måste ta med oss i träningen i fortsättningen. Det är ju trots allt folk långt borta som brukar vara svårast även i tävlingssituationen när hundarna faktiskt har koll på de få personer som är nära inpå.
Söta irish softcoated wheaten terriern Snö i en platsliggningsövning.
Vi har tränat på och det har gått riktigt bra sedan lägret. Vi har jobbat på uthålligheten och tränat mycket på engagemanget för att få upp följsamheten även i svårare situationer och det känns som att Sookie svarar väldigt bra på den nya träningen. Idag var det som vanligt träning på Linköpings brukshundklubb och Sookie var helt fantastisk! Pigg, jätteengagerad, bra stadga och fin fart! Vi inledde med blandade övningar för fritt följ, läggande under gång, skiften till zätat och stadga. Vi körde rutskick till target (Sookie galopperade!), apportövningar (Sookie galopperade!) och inkallning (Sookie galopperade!). Vi körde en kedja med tre moment med transporter mellan och efter där Sookie gick med väldigt fint engagemang. Hon har fått en väldig förväntan i hela situationen!
När några träningskompisar hade kommit körde vi en platsliggning där nio hundar deltog. Sookie låg ungefär i mitten och jag började med att gå ut på 30 meter och stanna där i c:a 1,5 minut innan jag gick tillbaka och belönade med en godis där Sookie låg kvar på platsen. Totalt blev det kanske fyra godisbelöningar under fem minuter. Sookie låg plats i fem minuter!!! Det har aldrig hänt förut så det var nästa stora seger!
Idag har det känts riktigt nära att våga sig ut på på tävlingsplanen igen 🙂